jag ber dig, ge mig en vit lögn, säg att du tror på mig i nånting, du får tror vad du vill
Nej jag känner mig inte så välkommen. Nej jag känner mig inte så trygg. Här. Där. Utslängd. Jag är inte värd att få vara bland de andra. Jag är ett kryp. Inte värd mer. Bortskyfflad. Sparkad på. Men jag tänker inte ge upp i första taget. En, två, tre dagar. Vill försvinna men jag hänger kvar. Livet är ett test och jag bara undrar just hur nära kanten jag ska knuffas innan jag trillar över för som det känns nu så krävs det inte så mycket till faktiskt. Och kanske skulle jag satsat på en annan karriär, en som skådespelare. För när jag säger att allt är bra så ljuger jag personen som har makten att förändra rakt i ögonen. Eller så är jag lika genomskinlig som osynlig. Ännu ett spöke i korridoren.
denne sa, du kommer att bli en bra sjuksköterska, det ser jag
- Det finns inget vackert här.
Nä jag kunde inte hålla med mer faktiskt.
- Ge mig värme.
- Kom lilla vän, jag ska visa dig vägen.
- Du har kalla händer men ett varmt hjärta.
- Alla äro vi vilsna.
Hur kommer det sig att vissa har en sån otrolig förmåga att uttrycka sig så fint och poetiskt utan att ens vara medveten om det? När det tragiska kan tolkas som fint.
Nånstans har det gått fel när folk tackar för att jag ler och tar mig tid att lyssna på vad dem vill säga. Jag ser inte det som vård, som ett jobb. Nej. Jag ser det mer som en självklarhet genom att vi är människor. Ska vi icke behandla andra så som vi själv vill vi bli behandlade? Vart är empatin? Den försvann någonstans på vägen. Avtrubbade, trötta människor vandrar runt i gråa korridorer och jag undrar själv om jag valt rätt. Jag har ett val att bestämma över mitt liv och jag vill så mycket mer. Samtidigt som jag inte vill hamna där så kan jag inte låta bli att vilja förändra det som just nu pågår. Det sker överallt. Tjugofyrasju. Har vi som enskild individ tillräckligt med makt att påverka det stora oidentifierbara? Eller är vi endast ett redskap i det kalla och elaka systemet? I beg to differ. En saga att såga.
Nej jag vet inte vad som kommer att hända men jag kan inte låta bli att önska att jag var hemma och skötte om min egen mormor. Det är där jag vill vara just nu men istället tar jag hand om alla andras. Men det är bättre än ingenting. Jag har ju alltid velat bli en världsförbättrare, jag tar små steg, små steg i taget tills en dag då ni kan se mig nere i Afrika sittandes med ett barn med uppblåst mage i knät som dricker näringsersättning som gör att det barnets hjärta orkar pumpa en dag till. Tills dess fortsätter jag vandra runt i kalluften här och tar en dag i taget. Men det är ju ändå en dag närmre dig. Förlåt för att jag är så dum och rädd när det gäller dig. Alla hjärtans dag kom för tidigt i år och nu undrar jag om det är för sent.
jag har funnit vad jag sökt, du stod där framför mig hela tiden egentligen men jag var för blind för att se
Det var inte förrns igår jag förstod att jag flyttat när jag sent på kvällen vandrade hemåt. När det blir rutin att andas in luft i en plastdocka som ger ifrån sig en frän smak av desinfektionssprit och iscensätta ett scenario och någonstans där så slutar man att känna sig töntig. Jag är rätt bra på det här ändå tänker man. Man får perspektiv. Minnen kommer tillbaka, mindre roliga minnen. Människan har en instinkt. T.o.m. jag. Jag är inte den som berättar saker i onödan. Är det någon här som räddat ett liv? Alla är tysta. Patienten är medvetslös, har ingen andning men har puls. Inblåsningar. Du smakar sprit. Både dockan och du, jag minns det. En fika på stan med vänner och frågor om osäkerhet, livet, karriärval och familj. Men allt blir så bra ändå. Och jag tar dig under mina vingar, du är inte ensam i staden.
nej men jag vet att jag inte är fullt frisk men lite galning i oss har vi alla, jag väljer bara att visa det öppet
Inbillning och accepterande. Är det ett nederlag? Du är draken och jag svärdet men vad du inte vet är att jag är inte svärdet i syfte för att döda dig, jag är endast svärdet för att skydda mig. Jag önskar du kunde se det innan prinsessan dyker upp i varenda samtal. Agera. Nej jag vet, det är upp till mig nu.
nu är dom gömda bakom stjärnor vid vintergatans kant, dem är glömda men de talar genom pennan i min hand och de bar mig ända hit
Ja det kan kännas lite ensamt ibland och ja det kan kännas överväldigande. Men allt har en mening, ett syfte och man lär sig av sina erfarenheter sägs det. Jag antar att det gäller mig också.
Man kan axla en roll, ibland kan man ta den för långt och ibland inte fullt ut. Men jag vet ungefär vart jag är och folk verkar kunna acceptera det. Jag kan vara clownen, den sarkastiska, den som säger oväntade saker, tänkaren och melankolikern samtidigt. För dem säger jag är lätt att prata med. Är det då också lika enkelt att prata om mig? Det sägs att tiden läker sår men jag är i ett konstant krig med tiden så jag tror på ljuset. Med ljuset kommer värmen, med ljuset kommer våren. Snart är inte ännu men i sinom tid. I sinom tid. Och jag är glad över vart jag är idag och det är helt och hållet min egen förtjänst. Jag kan äntligen luta mig tillbaka och säga att jag är en gnutta stolt över vad jag åstadkommit för det mina vänner, det trodde aldrig den där 17-åringen som avskydde skolan och beslöt sig för att hoppa av. Hon tittar tillbaka nu och ler. Hon säger hej.
jag vaknade av bruset från maskiner i djup sömn, jag vaknade så lycklig över att äntligen ha drömt
En grå och snöregnig dag. Men solen lyser ändå på mig och det mina vänner känns bra.
jag trodde att jag visste vad jag ville men va fan jag var så ung och dum och full då, allt värt att veta har du lärt mig men du säger att jag inte står i skuld
Ett tag var du mitt allt, nu är du mer en gestalt någonstans lite längre bort fast ändå så nära.
Och nej jag kunde inte låta bli att klippa lugg igen fast jag sparat ut den i över två månader. Men bakom lugg och långt hår är det enklare att gömma sig, det fungerar lite som ett vindskydd. Håller stormen borta, håller mig varm.
ingenting som omger mig, noll personer utan färg, snälla gör vad som helst, du har väl nånting att säga
Man märker att flytten börjar närma sig:
när man sitter i telefonkö och blir vidarekopplad till sådär femton olika personer
när när man börjar använda fula kläder för att man ska packa ner dem fina i en väska
när man konstaterar att man gör en sak för sista gången på ett långt tag
när man tar hem tofflorna från jobbet
när man börjar säga hej då till folk
när det enda man har i huvudet är ord som hyresavtal, kvartersvärd och CSN
när man fått veta sin adress och börjar förbereda adressändringskort
men ändå är det inte det här som skrämmer mig. Tvärtom. Det som skrämmer mig är böcker, föreläsningar, plugg och det läskigaste av allt, tenta. Tenta.
För någon som mig som glidit igenom mestadels av gymnasietiden på ett bananskal av uppkäftighet och tramsande och då jag nästan enbart använt höger hjärnhalva till skolarbeten så kommer teorin att slå mig i ansiktet som ett hårt fall mot marken. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig som en vinnare då jag är högskoleberättigad trots min märkliga väg till pappret som intygar det. Och jag vet varför jag känner så. Känslan av att kunna hitta ett kryphål i det annars så vattentäta systemet är rätt mäktig. För det har alltid varit jag mot systemet. En känsla av "jag mot världen" ända sen den där septemberdagen 2006.
men sen så var det ju det här med rätt och fel
Jag önskar att jag under mina nattpass fick ha en nattgäst
som dem i Musikhjälpen har.
kärleken räckte nog halvvägs men vi gick för långt för att vända om
Jag är mycket väl medveten om att jag brukade tala illa om en viss by p.g.a. dess isolation från verklighet och civilisation samt dess intetsägande intryck. Jag tänkte ofta att den byn och dess invånare skulle försvinna och begravas likt Pompeji fast i snö istället för aska. Nu undrar jag om inte E-berg är lika fördömt som denna by en gång var i mina ögon.
jag baserar endast min "tro" på sådant jag har bevis på, därför har jag ingen tro, jag har vetskap
Känslan av ensamhet och hopplöshet är precis lika stor vare sig man vandrar runt i ett dött Enebyberg en mörk kväll i yrande snöoväder eller en varm sensommarkväll på grå asfalt. För så är det, det här stället är lika dött i december som i juli. Men pga olika anledningar. Och vad dem är kan man ju fundera på och om man inte orkar göra det så kan jag berätta för er att om vintern så gömmer sig folk inomhus så mycket som möjligt för att förtränga det faktum att vinter också kan existera i de södra delarna av Sverige samtidigt som de räknar ner dagarna tills våren och tills mörkret blir till ljus. Men det är ju just det, mörkret existerar alltid men det kan däremot minska och öka. Det är som förnyelsebar energi, det försvinner aldrig utan omvandlas istället. Om sommaren tar folk tillfället att fly härifrån, även om det bara är fyra veckor. Kvar blir jag. Och den öde orten. Vi är nog lika ensamma och hopplösa båda två faktiskt.
hur kan du vara så säker på ditt svar, hur kan du vara så iskall ren & klar
Jag ska flytta om 37 dagar. 888 h. Fast inte till Paris, inte ännu. Först blir det Sundsvall sen Stockholm sen Paris sen till Afrika med organisationen Läkare utan gränser för att sedan slå mig till ro i det stora landet i väst, Amerika. Typ lite så ser planeringen ut, omväxling förnöjer som sagt.
och jag hade inte kraft kvar att ge dig och jag hade inte hjärta att dela med mig
Egentligen är det så otroligt underskattat att vara i underläge, att vara cynisk och att vara rädd. Vissa vet vad jag menar och resten får väl fortsätta undra vad det är för underlig dragningskraft i detta som håller en kvar år efter år.
visst fanns det dinosaurier förr i tiden pappa?
Jag har fått höra att jag låter som Debbie Harry, Annika Norlin och Melanie Safka. Intressant mix indeed. Om jag ändå var i närheten att skriva texter och skapa musik som dessa alltså.
kanske har jag ett skal, ett hårt oigenomträngligt skalbaggeskal
Det är ju inte många som förstår sig på min konst, mitt skapande eller mitt sätt att uttrycka mig på men det gör ju heller inget, för jag skapar bara för mig själv och sen om någon gillar det, skoj.
ett helt hav normala människor sjunger med men även hundratusen röster kan ha fel
Det må vara oförlåtligt fult att ha byxorna instoppade i strumporna men vissa dagar har man inget val, det är liksom för kallt för att se fin ut.
små, små ord av kärlek sagda varje dag
Är inne i en kreativ fas i mitt låtskrivande. Tre toner som spelas samtidigt och en textrad. Slutprodukten dröjer nog eller kanske den aldrig blir färdig, med mig vet man aldrig riktigt bara.
du tror du är märkvärdig, jag sparkar ner dig från din höga tron vilken dag som helst
Dem sågar ner pilen, hur ska jag nu veta åt vilket håll jag ska gå?
och på håll såg jag ljusen dö i dimman
Ge mig en vinterdrogGe mig allt du harKom nu jag är kroniskt lågBara mörkret hörsI ditt öga var en storm jag sågSom sommarsnöI döda vinkeln ser jag allt du görKent - Den Döda Vinkeln
stockholm ligger öde och världen håller andan
Skriva.
Musik.
Historia.
Kombinationen av dessa tre är receptet för en låt.
En låt som kan leda till att man skriver musikhistoria.
