ulrika

Och om ett ögonblick hade de gått. Vi satt tysta kvar och du tittade med en längtande blick bort mot ängen där några barn spelade boll. Jag såg på dig och förstod att du längtade tillbaka, tillbaka till den tid då allt inte var så svårt, när livet var lätt och man levde för dagen och inte behövde bry sig om imorgon.

Det var en ovanligt varm dag för att vara i mars, solen hade äntligen kommit fram och det var vår i luften.

Om du bara för en sekund kunde få känna samma lyckliga och orosfria känsla som barnen på ängen kände, så var jag redo att hjälpa dig få tillbaks den.

Jag hoppade ner från min gunga, den svajade till lite lätt och de kalla stålkedjorna rasslade i vinden.

Jag sa -håll i dig! håll i dig hårt!

Jag tog sats och tryckte det stora svarta däcket av gummi så långt ifrån mig som möjligt, du skrattade och ropade -högre, högre! Jag tog i så mycket jag kunde och du skrek -högre, högre!

Gummidäcket fick en väldig fart, du tappade taget om de kalla stålkedjorna och landade i den grå beiga sanden.

Jag sprang fram till dig, orolig över att du blivit skadad, jag kastade mina gråa stickade lovikavantar i den kalla sanden och lyfte upp ditt huvud. Du log, ett leende jag inte sett sen vi var små, du log igen.

Vi började skratta och du satte dig upp, jag såg in i dina ögon, de glittrade, glittrade som havet en solig sommardag.

Jag visste att det inte var sommar än, men den var på väg, precis som vi var, på väg någonstans.

Det var vår i luften och jag fylldes av hopp.

Du vände dig mot mig och sa -jag kände det. Om än bara för en kort stund, men jag kände det. Känslan du vet, att jag var fri.

Jag blickade ut mot ängen och fylldes av en varm känsla som för mig kändes främmande.

För första gången fick jag känna hur det kändes som att allt skulle ordna sig, att allt skulle ta en sorts oförklarlig vändning.

Och om ett ögonblick hade de gått, alla år vi spenderade tillsammans i vår barndom. Men jag visste då att jag inte skulle behöva möta världen ensam, jag hade ju dig.