ulrika

Känslan av ensamhet och hopplöshet är precis lika stor vare sig man vandrar runt i ett dött Enebyberg en mörk kväll i yrande snöoväder eller en varm sensommarkväll på grå asfalt. För så är det, det här stället är lika dött i december som i juli. Men pga olika anledningar. Och vad dem är kan man ju fundera på och om man inte orkar göra det så kan jag berätta för er att om vintern så gömmer sig folk inomhus så mycket som möjligt för att förtränga det faktum att vinter också kan existera i de södra delarna av Sverige samtidigt som de räknar ner dagarna tills våren och tills mörkret blir till ljus. Men det är ju just det, mörkret existerar alltid men det kan däremot minska och öka. Det är som förnyelsebar energi, det försvinner aldrig utan omvandlas istället. Om sommaren tar folk tillfället att fly härifrån, även om det bara är fyra veckor. Kvar blir jag. Och den öde orten. Vi är nog lika ensamma och hopplösa båda två faktiskt.