ulrika

Det var inte förrns igår jag förstod att jag flyttat när jag sent på kvällen vandrade hemåt. När det blir rutin att andas in luft i en plastdocka som ger ifrån sig en frän smak av desinfektionssprit och iscensätta ett scenario och någonstans där så slutar man att känna sig töntig. Jag är rätt bra på det här ändå tänker man. Man får perspektiv. Minnen kommer tillbaka, mindre roliga minnen. Människan har en instinkt. T.o.m. jag. Jag är inte den som berättar saker i onödan. Är det någon här som räddat ett liv? Alla är tysta. Patienten är medvetslös, har ingen andning men har puls. Inblåsningar. Du smakar sprit. Både dockan och du, jag minns det. En fika på stan med vänner och frågor om osäkerhet, livet, karriärval och familj. Men allt blir så bra ändå. Och jag tar dig under mina vingar, du är inte ensam i staden.