ulrika

Nä jag kunde inte hålla med mer faktiskt.

Nånstans har det gått fel när folk tackar för att jag ler och tar mig tid att lyssna på vad dem vill säga. Jag ser inte det som vård, som ett jobb. Nej. Jag ser det mer som en självklarhet genom att vi är människor. Ska vi icke behandla andra så som vi själv vill vi bli behandlade? Vart är empatin? Den försvann någonstans på vägen. Avtrubbade, trötta människor vandrar runt i gråa korridorer och jag undrar själv om jag valt rätt. Jag har ett val att bestämma över mitt liv och jag vill så mycket mer. Samtidigt som jag inte vill hamna där så kan jag inte låta bli att vilja förändra det som just nu pågår. Det sker överallt. Tjugofyrasju. Har vi som enskild individ tillräckligt med makt att påverka det stora oidentifierbara? Eller är vi endast ett redskap i det kalla och elaka systemet? I beg to differ. En saga att såga.

Nej jag vet inte vad som kommer att hända men jag kan inte låta bli att önska att jag var hemma och skötte om min egen mormor. Det är där jag vill vara just nu men istället tar jag hand om alla andras. Men det är bättre än ingenting. Jag har ju alltid velat bli en världsförbättrare, jag tar små steg, små steg i taget tills en dag då ni kan se mig nere i Afrika sittandes med ett barn med uppblåst mage i knät som dricker näringsersättning som gör att det barnets hjärta orkar pumpa en dag till. Tills dess fortsätter jag vandra runt i kalluften här och tar en dag i taget. Men det är ju ändå en dag närmre dig. Förlåt för att jag är så dum och rädd när det gäller dig. Alla hjärtans dag kom för tidigt i år och nu undrar jag om det är för sent.