ingenting som omger mig, noll personer utan färg, snälla gör vad som helst, du har väl nånting att säga
Man märker att flytten börjar närma sig:
när man sitter i telefonkö och blir vidarekopplad till sådär femton olika personer
när när man börjar använda fula kläder för att man ska packa ner dem fina i en väska
när man konstaterar att man gör en sak för sista gången på ett långt tag
när man tar hem tofflorna från jobbet
när man börjar säga hej då till folk
när det enda man har i huvudet är ord som hyresavtal, kvartersvärd och CSN
när man fått veta sin adress och börjar förbereda adressändringskort
men ändå är det inte det här som skrämmer mig. Tvärtom. Det som skrämmer mig är böcker, föreläsningar, plugg och det läskigaste av allt, tenta. Tenta.
För någon som mig som glidit igenom mestadels av gymnasietiden på ett bananskal av uppkäftighet och tramsande och då jag nästan enbart använt höger hjärnhalva till skolarbeten så kommer teorin att slå mig i ansiktet som ett hårt fall mot marken. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig som en vinnare då jag är högskoleberättigad trots min märkliga väg till pappret som intygar det. Och jag vet varför jag känner så. Känslan av att kunna hitta ett kryphål i det annars så vattentäta systemet är rätt mäktig. För det har alltid varit jag mot systemet. En känsla av "jag mot världen" ända sen den där septemberdagen 2006.
Kommentarer
Trackback
