jag trodde att jag visste vad jag ville men va fan jag var så ung och dum och full då, allt värt att veta har du lärt mig men du säger att jag inte står i skuld
Ett tag var du mitt allt, nu är du mer en gestalt någonstans lite längre bort fast ändå så nära.
Och nej jag kunde inte låta bli att klippa lugg igen fast jag sparat ut den i över två månader. Men bakom lugg och långt hår är det enklare att gömma sig, det fungerar lite som ett vindskydd. Håller stormen borta, håller mig varm.
gör ett avtryck som sitter längre än de du redan gjort… öppen hand och allt rinner ut, vad hade du väntat dig?
Nä nu tänkte jag inte låta er dras med de bilderna längre, det var alltså uppe på vinden bland alla förråd om någon missade det.
Här kommer bilder i mängder:
fullpackad bil.
köpt cykel!
när man blir medlem i medicinska kåren så får man en present med typiska studentnödvändigheter som nudelpaket, toalettpapper, kondom, reflex, nyckelband och lite andra saker.
den lilla hallen
det lilla badrummet
badrummet sett från andra sidan
själva rummet då
bara för dig amanda
den lilla sängen som jag håller på o ramla ur varje natt för att jag är van en bredare
ska sätta upp foton längs hela väggen, har bara inte hunnit ännu
skrivbordet är väl platsen jag sitter mest vid, som t.ex. i just denna sekund
flyttar jag, flyttar studion med mig
plugg ni vet
rummet sett från andra sidan
Ja det var väl det, ni som bodde med mig på Sjövik känner ju igen gardinerna där och ja mycket är ju hemifrån Enebyberg. Imorgon ska vi intervjua sjuksköterskor med olika specialiteter, tjo tjo!
min mun vid termometern, fuskar mig febersvag & det känns som om jag glömt någonting kvar…
Tänkte visa er lite hur det ser ut här på Pedagoggränd.
Här är korridoren då
och här har vi mitt rum, jag har inte hunnit möblera än som ni ser
de ringer alla klockor nu, som ett bomblarm över stan
Lite så här kan det vara att bo bland fattiga och hungriga: http://www.vk.se/Article.jsp?article=412562
en motorväg skär genom centrum över torgen och betongen
Och jag lämnade Stockholm för Umeå
hon ska resa nånstans med tre väskor i taxin, du kan inte tvinga dina ben att börja gå
Sisten ut.
och som ni som lekte när ni var barn, du förlorade ditt krig, du står ensam kvar
eller Banjul för den delen.
en sång ska jag sjunga för dig som är svag, för dig som är glad och för dig som bara är, som jag
men Agadir hade inte varit fel.
och om ett ögonblick hade de gått, alla år vi spenderade tillsammans i vår barndom
Och om ett ögonblick hade de gått
Och om ett ögonblick hade de gått. Vi satt tysta kvar och du tittade med en längtande blick bort mot ängen där några barn spelade boll. Jag såg på dig och förstod att du längtade tillbaka, tillbaka till den tid då allt inte var så svårt, när livet var lätt och man levde för dagen och inte behövde bry sig om imorgon.
Det var en ovanligt varm dag för att vara i mars, solen hade äntligen kommit fram och det var vår i luften.
Om du bara för en sekund kunde få känna samma lyckliga och orosfria känsla som barnen på ängen kände, så var jag redo att hjälpa dig få tillbaks den.
Jag hoppade ner från min gunga, den svajade till lite lätt och de kalla stålkedjorna rasslade i vinden.
Jag sa -håll i dig! håll i dig hårt!
Jag tog sats och tryckte det stora svarta däcket av gummi så långt ifrån mig som möjligt, du skrattade och ropade -högre, högre! Jag tog i så mycket jag kunde och du skrek -högre, högre!
Gummidäcket fick en väldig fart, du tappade taget om de kalla stålkedjorna och landade i den grå beiga sanden.
Jag sprang fram till dig, orolig över att du blivit skadad, jag kastade mina gråa stickade lovikavantar i den kalla sanden och lyfte upp ditt huvud. Du log, ett leende jag inte sett sen vi var små, du log igen.
Vi började skratta och du satte dig upp, jag såg in i dina ögon, de glittrade, glittrade som havet en solig sommardag.
Jag visste att det inte var sommar än, men den var på väg, precis som vi var, på väg någonstans.
Det var vår i luften och jag fylldes av hopp.
Du vände dig mot mig och sa -jag kände det. Om än bara för en kort stund, men jag kände det. Känslan du vet, att jag var fri.
Jag blickade ut mot ängen och fylldes av en varm känsla som för mig kändes främmande.
För första gången fick jag känna hur det kändes som att allt skulle ordna sig, att allt skulle ta en sorts oförklarlig vändning.
Och om ett ögonblick hade de gått, alla år vi spenderade tillsammans i vår barndom. Men jag visste då att jag inte skulle behöva möta världen ensam, jag hade ju dig.
20/2-08
jag visste var du varit, var du en gång kom ifrån och en gång var din historia också min
fåglar kvittrar, folk är på väg till jobbet, hopp står skrivet i väggen men blickar stannar vid golvet
Grattis på födelsedagen Emelie!
Vi ses nästa vecka!
ingenting som omger mig, noll personer utan färg, snälla gör vad som helst, du har väl nånting att säga
Man märker att flytten börjar närma sig:
när man sitter i telefonkö och blir vidarekopplad till sådär femton olika personer
när när man börjar använda fula kläder för att man ska packa ner dem fina i en väska
när man konstaterar att man gör en sak för sista gången på ett långt tag
när man tar hem tofflorna från jobbet
när man börjar säga hej då till folk
när det enda man har i huvudet är ord som hyresavtal, kvartersvärd och CSN
när man fått veta sin adress och börjar förbereda adressändringskort
men ändå är det inte det här som skrämmer mig. Tvärtom. Det som skrämmer mig är böcker, föreläsningar, plugg och det läskigaste av allt, tenta. Tenta.
För någon som mig som glidit igenom mestadels av gymnasietiden på ett bananskal av uppkäftighet och tramsande och då jag nästan enbart använt höger hjärnhalva till skolarbeten så kommer teorin att slå mig i ansiktet som ett hårt fall mot marken. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig som en vinnare då jag är högskoleberättigad trots min märkliga väg till pappret som intygar det. Och jag vet varför jag känner så. Känslan av att kunna hitta ett kryphål i det annars så vattentäta systemet är rätt mäktig. För det har alltid varit jag mot systemet. En känsla av "jag mot världen" ända sen den där septemberdagen 2006.
varför? därför. därför är inget svar! jo, i min lilla värld är det det
Katla FTW.
En timme en minut, här står tiden stilla, jag är bara ljud, jag gör allt på ren vilja
enkelrum 19,7 kvm
Nu har jag mig en bostad ppl.
