nu ska världen räddas, allting trasigt ska bli helt och jag sprayar namn på muren, alla dom som tänker fel
Jag fullkomligt älskar mina nya dojjor. Dr Martens FTW.
en dag i solen är som en dag i paradiset
Jag ville bara säga att jag tar bussen till Sthlm på fredag kl 12.20 och där stannar jag i några dagar, fritt fram att höra av sig om man vill ses alltså.
en kort stund innan vi slutar att andas ser du mitt ansikte passera framför dina ögon
Jag har vant mig med att du sover vid mina sida om natten. Och även om sängen är liten och täcket för kort för två så gör det inget. Och inatt sover jag ensam men jag kmr att tänka på hur det kändes att ha din hand runt min midja.
en vind blåser skräp längs korridoren en sista gång och du & jag håller andan och håller händer i språnget, det är inte så långt hem
Long time no see. Vinterkräksjukan tog järngrepp om mig och jag låg isolerad på 20 kvm2 i 3,5 dagar. Men nog om det där eländet. 2 av 3 veckor VFU avklarade och jag har lärt mig sunda värderingar utifrån iaktagelser och jag tackar mamma och pappa för min fina barndom och att jag fått lära mig skilja på rätt och fel. Att bo i studentkorridor när man har praktik är inte lätt eftersom folk har en tendens att inte vara tysta den tiden på kvällen då jag måste lägga mig för att orka upp kl 5. Ja det är pensionärsvarning på mig under praktiken, jag är väl medveten om det.
Allt där är namngett efter sagans värld men den där platsen är ingen saga I tell you.
Och hon sa:
- förlåt, jag har en tendens att gå in i en fantasivärld ibland
och jag svarade:
- men är det inte den bästa av världar så säg
Och jag är inte rädd längre, jag har vuxit fem år på fem veckor. För folk kan säga vad dem vill, jag vet att det är jag som gör rätt så jag kan med gott samvete sova bra om nätterna men hur är det egentligen med dig?
skit ska skit ha
En av tre avklarad. Och jag skyller på stetoskopet för att jag inte hör pulsslagen och kan mäta vilotrycket. Ingen struktur på mina timmar och jag vet inte vart jag ska vara vilken dag. Vill tillbaka till skolan. Nu.
du ger oss kalla kårar med dina svarta tysta tårar och vi vet alla vet allt tar slut, långsamt genom rummen går hon ut
Jag har bränt mina skivor
Eldat upp dina brev
Och askan ligger i drivor
Solstickepojken han ler
Han bönar och ber:
Tänd eld på dina tankar
Med dina svarta tysta tårar
Och vi vet och du vet allt tar slut
Långsamt genom rummet går hon ut
Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann
Kom så glömmer vi döden
Han röker i vår säng
Kom och värm dig vid glöden
Från vårt rykande hem
Golven sjunger igen:
Du ger oss kalla kårar
Med dina svarta tysta tårar
Och vi vet alla vet allt tar slut
Långsamt genom rummen går hon ut
Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen ikväll
Du kommer aldrig mer hitta hem
Vill ge dig allting ikväll
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Kent - Dom som försvann
jag ber dig, ge mig en vit lögn, säg att du tror på mig i nånting, du får tror vad du vill
Nej jag känner mig inte så välkommen. Nej jag känner mig inte så trygg. Här. Där. Utslängd. Jag är inte värd att få vara bland de andra. Jag är ett kryp. Inte värd mer. Bortskyfflad. Sparkad på. Men jag tänker inte ge upp i första taget. En, två, tre dagar. Vill försvinna men jag hänger kvar. Livet är ett test och jag bara undrar just hur nära kanten jag ska knuffas innan jag trillar över för som det känns nu så krävs det inte så mycket till faktiskt. Och kanske skulle jag satsat på en annan karriär, en som skådespelare. För när jag säger att allt är bra så ljuger jag personen som har makten att förändra rakt i ögonen. Eller så är jag lika genomskinlig som osynlig. Ännu ett spöke i korridoren.
denne sa, du kommer att bli en bra sjuksköterska, det ser jag
- Det finns inget vackert här.
Nä jag kunde inte hålla med mer faktiskt.
- Ge mig värme.
- Kom lilla vän, jag ska visa dig vägen.
- Du har kalla händer men ett varmt hjärta.
- Alla äro vi vilsna.
Hur kommer det sig att vissa har en sån otrolig förmåga att uttrycka sig så fint och poetiskt utan att ens vara medveten om det? När det tragiska kan tolkas som fint.
Nånstans har det gått fel när folk tackar för att jag ler och tar mig tid att lyssna på vad dem vill säga. Jag ser inte det som vård, som ett jobb. Nej. Jag ser det mer som en självklarhet genom att vi är människor. Ska vi icke behandla andra så som vi själv vill vi bli behandlade? Vart är empatin? Den försvann någonstans på vägen. Avtrubbade, trötta människor vandrar runt i gråa korridorer och jag undrar själv om jag valt rätt. Jag har ett val att bestämma över mitt liv och jag vill så mycket mer. Samtidigt som jag inte vill hamna där så kan jag inte låta bli att vilja förändra det som just nu pågår. Det sker överallt. Tjugofyrasju. Har vi som enskild individ tillräckligt med makt att påverka det stora oidentifierbara? Eller är vi endast ett redskap i det kalla och elaka systemet? I beg to differ. En saga att såga.
Nej jag vet inte vad som kommer att hända men jag kan inte låta bli att önska att jag var hemma och skötte om min egen mormor. Det är där jag vill vara just nu men istället tar jag hand om alla andras. Men det är bättre än ingenting. Jag har ju alltid velat bli en världsförbättrare, jag tar små steg, små steg i taget tills en dag då ni kan se mig nere i Afrika sittandes med ett barn med uppblåst mage i knät som dricker näringsersättning som gör att det barnets hjärta orkar pumpa en dag till. Tills dess fortsätter jag vandra runt i kalluften här och tar en dag i taget. Men det är ju ändå en dag närmre dig. Förlåt för att jag är så dum och rädd när det gäller dig. Alla hjärtans dag kom för tidigt i år och nu undrar jag om det är för sent.
men å andra sidan så är du min vän, du hjälper mig att sakna vissa mindre
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med och jag vet inte vad jag tänker. Att gå långsamt är det jag är bra på, både i relationer och i gångtakt. För jag går i Kent-tempo. Ständigt.
Reflektioner över helgen kan se ut lite som att
ibland är min mun lite för stor, (om den ända var det bokstavligt talat så att den förbenade HLR-dockans enorma mun gick och täcka ordentligt)
läkarvillan är ett riktigt bra uteställe och tappar man bort sin garderobslapp så kan man få ut sin jacka ändå genom att bara beskriva hur den ser ut
vin är jättenyttigt jag menar det är ju extrakt från frukt liksom
vanish tar bort vinfläckar jättebra
vissa människor är så fina
vissa är svåra
paniken inför praktiken är nu här
jag saknar vissa personer och platser
man kan bli förföljd av en pygmé från gällivare i täckbyxor
man kan bli rädd för pygmén i täckbyxor då hon berättar samma historia om och om igen "när jag var ung..." på väg från statoil på öbacka till kårhuset i sjukhusparken
och lite så är det. nu inväntar jag sömnen och så tar jag paniken och nervositeten inför praktiken imorgon bitti. Nej jag vet ju som sagt inte vart äldreboendet jag ska till ligger.
tänk om vi skulle vakna utan läppar med hela munnen fylld av jord, bakom tungan inga ord
Och trots det faktum att mamma är i Ghana och hjälper barn så tog hon sig tid att skriva grattis och messa en bild på vad som blev min födelsedagspresent, det gjorde mig faktiskt sådär töntigt glad. Ord kan ibland värma lika bra som filtar. Men hem kommer jag inte tidigast förrns i slutet av april förutsatt att det passar med schemat. Och jag lever på hoppet ni vet.
domen föll på en morgonflight till london som tysta tunga steg på väg mot dig
Kommer tvingas leva med detta kort ute på praktiken under hela studietiden med början på måndag. Fail. Reminder: le aldrig mer på kort.
du är värd att dö för, ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still…
Ni vet, det är attributen på mina väggar som gör det här till ett hem.
en sak att säga och du sa det, jag är en individ, hela mig
Sitter här i skolan och bloggar, har med mig datorn idag. Jag klarade HLR-provet och det känns bra då jag drömde om detta prov hela natten. Ångest till tusen och så var det över på två minuter. Ibland är livet rätt bra ändå.
att vara människa kan vara så enkelt egentligen, ett simpelt grattis betyder så mycket
Det kan vara så fint att fylla år egentligen. Den 7:e februari är nog inte så tokig ändå.
Den kan t.ex. se ut lite så här:
jag har funnit vad jag sökt, du stod där framför mig hela tiden egentligen men jag var för blind för att se
Det var inte förrns igår jag förstod att jag flyttat när jag sent på kvällen vandrade hemåt. När det blir rutin att andas in luft i en plastdocka som ger ifrån sig en frän smak av desinfektionssprit och iscensätta ett scenario och någonstans där så slutar man att känna sig töntig. Jag är rätt bra på det här ändå tänker man. Man får perspektiv. Minnen kommer tillbaka, mindre roliga minnen. Människan har en instinkt. T.o.m. jag. Jag är inte den som berättar saker i onödan. Är det någon här som räddat ett liv? Alla är tysta. Patienten är medvetslös, har ingen andning men har puls. Inblåsningar. Du smakar sprit. Både dockan och du, jag minns det. En fika på stan med vänner och frågor om osäkerhet, livet, karriärval och familj. Men allt blir så bra ändå. Och jag tar dig under mina vingar, du är inte ensam i staden.
ingen gråt här sen du gav dig av, nu är du borta och allt jag har att säga är att vi möts halvvägs
En skoldag som varar i tolv timmar.
Idag har vi fått göra fysikaliska undersökningar såsom
att ta reda på varandras blodvärde och glukos genom kapillärprovtagning
blodtrycksmätning
urinprov
pulsmätning
lyssna på lungor och hjärta
ta tempen (dock inte rektalt haha)
och en massa mer stuff
jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände makt över att ha nålen, manschetten eller stetoskopet i min hand mohahaha.
nej men jag vet att jag inte är fullt frisk men lite galning i oss har vi alla, jag väljer bara att visa det öppet
Inbillning och accepterande. Är det ett nederlag? Du är draken och jag svärdet men vad du inte vet är att jag är inte svärdet i syfte för att döda dig, jag är endast svärdet för att skydda mig. Jag önskar du kunde se det innan prinsessan dyker upp i varenda samtal. Agera. Nej jag vet, det är upp till mig nu.
nu är dom gömda bakom stjärnor vid vintergatans kant, dem är glömda men de talar genom pennan i min hand och de bar mig ända hit
Ja det kan kännas lite ensamt ibland och ja det kan kännas överväldigande. Men allt har en mening, ett syfte och man lär sig av sina erfarenheter sägs det. Jag antar att det gäller mig också.
Man kan axla en roll, ibland kan man ta den för långt och ibland inte fullt ut. Men jag vet ungefär vart jag är och folk verkar kunna acceptera det. Jag kan vara clownen, den sarkastiska, den som säger oväntade saker, tänkaren och melankolikern samtidigt. För dem säger jag är lätt att prata med. Är det då också lika enkelt att prata om mig? Det sägs att tiden läker sår men jag är i ett konstant krig med tiden så jag tror på ljuset. Med ljuset kommer värmen, med ljuset kommer våren. Snart är inte ännu men i sinom tid. I sinom tid. Och jag är glad över vart jag är idag och det är helt och hållet min egen förtjänst. Jag kan äntligen luta mig tillbaka och säga att jag är en gnutta stolt över vad jag åstadkommit för det mina vänner, det trodde aldrig den där 17-åringen som avskydde skolan och beslöt sig för att hoppa av. Hon tittar tillbaka nu och ler. Hon säger hej.
jag vaknade av bruset från maskiner i djup sömn, jag vaknade så lycklig över att äntligen ha drömt
En grå och snöregnig dag. Men solen lyser ändå på mig och det mina vänner känns bra.
